fyrkantens

Tänkt dig livet som en cykeltur. Ibland regnar det ibland är det kallt och ibland går livet lekande lätt med solsken och nerförsbacke. Ibland har vi sällskap på vår färd genom livet. Kanske åker vi tandem eller skjutsar någon på pakethållaren eller så visar vi en vän ett smultronställe. Ibland åker vi uppför en brant svår uppförsbacke och plötsligt slinter vi och orkar inte hela vägen upp utan bestämmer oss för att ge upp halvägs, för är glaset halvfullt eller halvtomt? Då vi i denna stund åker rätt nerför med full karriär till det vi tror är tillbaka inser vi att hela backen är full med andra stigar och vägar som vi inte såg när vi så målinriktat kämpat emot toppen. Kanske åker vi in på en mörkväg med många faror där vi åker vilse. Då är det bra med vänner som kanske har åkt samma mörka vägar som kan hjälpa oss tillbaka ut på de sköna vägarna i livet.

När vi stannar upp kanske på toppen av ett högt berg eller vi foten av en ny utmaning är det lätt att både glädjas åt de mil vi lagt bakom oss och bemästrat men även förfäras över tanken på att det kommer tusen mil till i livet och nya backar. När du ser i dikeskanten ser du spåren av dem som slutat tro på sig själva de har slängt sina cyklar och kastat in handuken för det här hindret var för svårt kanske de inte har det som du har kanske de inte vill mer kanske har de fått skjuts upp av några andra kanske har de bara dött för sådant är livet, döden och livet sida vid sida. När vi står stilla och blickar bakåt och framåt är det lätt att sluta trampa för gått men svårt att ta det första nya tramptaget. Ni minns säkert första gången ny skulle cykla hur svårt det var och att utan stöd från någon hade det säkert aldrig gått. Det gick vingligt i början många gånger föll ni av och slog er en kamp. Jag tänker mig att det kanske är lite så med allt här i livet. I början vinglar vi och faller men tillslut går det trotts allt att cykla.

Vi glömmer lätt att när vi står där helt stilla är ju faktiskt det första tramptagen de tyngsta då det är som att vilken förevändning som helst god nog för att stanna igen. Minsta sten kan få oss att välta och en vattenpöl är absolut omöjlig att trampa över. Men när farten ökar för dem som inte tvingast ställa ner foten i marken och stanna på nytt, så kommer vi lättare igenom hindren vattenpölens yta skärs och vattnet stänker åt alla håll. Stenarna blir som små gungningar knappt kännbara vi är ju faktiskt på väg. Motvinden sänker farten men stannar oss? Knappast! Ett tu tre så är vi på backens topp här vågar vi stanna en liten stund om vi vill. För här upp syns då inga dumpade cyklar eller krökta hjul här upp ger inte ens den dystraste upp sin resa. Vi blickar ut över världen framför oss som lovar nya höjder nya platser att besöka. Syns det inte där borta en vän som vinkar? Jo visst gör det väll det nu är det bara att trampa vidare utförsbacke hela vägen och visst är glaset halvfullt!