fyrkantens

Formar vi vårt eget liv eller är vi endast svängningar av vårt förflutna?

När jag var yngre fick jag kämpa emot osaliga plågoandar runt omkring mig de mobbade mig svårt men jag slet emot och peppade mig själv jag stod upp för mig själv och kämpa jag kunde kämpa emot horder som dessa mobbar innebar för jag hade mig själv som vän och styrka och jag hade något stort att kämpa för. Deras motivation var låg och mest av slentrian. Knappast något som de ville stoltsera med i sin gran. Nu mera veta jag inte hur bra striden gick? Ty jag mig till ingen gick. Jag litar knappt på någon jag tror illa om alla. Tvekar att anförtro ett endaste minsta ord. Jag misstror och tar förgivet att det är mig de alla vill och kommer bedra. Kanske vann de tillslut även om detta kanske inte varit deras mening i sin onda förening. Jag Undrar vem som vann? Kanske ingen vann, tänk om all energi lagt på något annat något positivt då kanske vi tillsammans nu hade varit. Men istället blev det jag som farit. Men, men varför grubbla på det nu. Jag är ingen energitjuv. När du ska gå på en väg gör du klokas i att se framåt men främst där du just ska sätta fötterna. Bakåt bör du även titta om du kanske stöter på en svår överstiglig klippa eller spricka då kan det förgångna ha lärt dig om hur du ska komma över detta nygamla hinder. Ty inget är väl så förgängligt som det som brinner? Eller kanske gäller inte naturens lagar på samma sätt inom oss som det runt oss? Kärleken kan få hjärtan i brand. Kanske är det jus detta jag vill minnas och göra i mitt liv Bränna mitt hjärta? Nej klart inte jag vill sätta någons annans hjärta i brand så att det kan brinna för mig här och nu och inte sän någon annanstans. Men för detta krävs det alltid två. Och just då när det ska vara två måste det vara någon att lita på. Båda två måste vara någon att lita på. Men jag törs inte lita på varken någon annan eller mig själv vad gäller den saken.