fyrkantens

Nu har jag varit kär i över en månad utan att våga tagit steget jag vill så gärna att det ska bli vi två. Men jag inser att min hjärta inte orkar ett nej eller den där paniken i blicken som de så ofta får. Jag har allt emot mig, normer, hans snack om brudar tidigare förhållanden osv. Det ända, iof inte så lite jag har att komma med är jag med min kärlek.

Jag har aldrig slutat tro att det ska bli vi två en dag, men jag börjar förstå nu att om jag inte säger som det är kommer jag må dåligt och om jag säger som det är kommer jag oxå må dåligt känns samma lika. Jag vaknar med han i mitt sinne jag går och lägger mig med han i mitt minne, varje sekund utan att han är med känns som slöseri. Jag är arg på mig själv jag har provat med allt för att släcka denna eld att gömma den att förneka den att glömma han men det gör så ont så ont. Hjälp mig! det enda som funkar är hårt arbete att fylla livet med tid inte tiden med liv som det borde vara. Jag ska ta mig samman nu och försöka sova sova djupare än där drömmar finns för där finns det jag minns.

MIn systersons dop står för dörren det ska bli härligt att få träffa alla igen.